Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!


Dikten handlar om ångest och dess struktur är uppdelat i tre delar. Den första delen beskriver bara känslan. I den andra delen försöker han göra något åt det och i den sista delen är det samma tre rader som dikten inleds med, som om att författaren vill bevisa att han är fast i ångesten.
Författaren sätter ord på sin ångest genom paralleller och känsloladdade ord. Men, han beskriver inte ångest generellt utan hur han upplever den. Dock gör han det så bra att jag, som läsare, känner känslan av ångestens bittra symfoni. Jag menar, jag var glad fram tills jag läste dikten och då har, kan man säga, känslan verkligen nått fram. När det gäller diktjaget skriver författaren som om han är för evigt dömd att leva med ångest.
Dikten skrevs 1916 men kunde, enligt mig, lika gärna kunnat vara skriven idag. Innehållet är ett aktuellt ämne men språket är lite gammalmodigt. Idag precis som förr upplever människan ångest. Men till skillnad från förr kommer den i tidigare åldrar. Det finns en del ungdomar idag som använder rakblad eller knivar och skär sig för att den psykiska smärtan ska ersättas med fysisk smärta. Exakt som Lagerkvist gör i den andra delen i dikten.